Jag är tom men vill ändå
Jag är helt tom.
Men vill ändå skriva, jag vill berätta hur jag känner och mår men det går inte.
Jag vill men det går bara inte. Mycket av det jag vill göra går inte,
och det jag har tänkt ut om framtiden går kanske inte heller. vem vet?
"Det här är den smällen man får ta helt enkelt, men du får ju uppleva så mycket iallafall."
Säger läkarna och ler försiktigt, när dom lite försiktigt svarar på frågan om hur frisk jag kommer bli.
Och sen säger nästa läkare att jag kommer bli frisk och läkaren efter också och sen säger nästa läkare att jag inte kommer bli helt frisk och jag hänger bara inte med alls, och mamma får info från nån och sen har pappa pratat med nån och ibland fattar jag inte alls.
Ibland fattar inte jag ett skit!
Jag tror att jag bara måste vänja mig vid att jag ibland inte fattar ett skit,
men det är svårt att förstå, vänja sig vid och acceptera.
Men även detta får jag väl förstå och acceptera. Precis som en av mina läkare säger "bara acceptera det och sen stoppa det i bakfickan, det viktiga är bara att man inte glömmer att det ligger där! För rätt som det är kommer det upp igen och då blir man jätteledsen och jättedeppig igen".
När han sa så kunde jag inte sluta tänka: "Men om man har klänning då, hur gör man då? Var stoppar man det då när man inte vill ha det uppe?"
Men vill ändå skriva, jag vill berätta hur jag känner och mår men det går inte.
Jag vill men det går bara inte. Mycket av det jag vill göra går inte,
och det jag har tänkt ut om framtiden går kanske inte heller. vem vet?
"Det här är den smällen man får ta helt enkelt, men du får ju uppleva så mycket iallafall."
Säger läkarna och ler försiktigt, när dom lite försiktigt svarar på frågan om hur frisk jag kommer bli.
Och sen säger nästa läkare att jag kommer bli frisk och läkaren efter också och sen säger nästa läkare att jag inte kommer bli helt frisk och jag hänger bara inte med alls, och mamma får info från nån och sen har pappa pratat med nån och ibland fattar jag inte alls.
Ibland fattar inte jag ett skit!
Jag tror att jag bara måste vänja mig vid att jag ibland inte fattar ett skit,
men det är svårt att förstå, vänja sig vid och acceptera.
Men även detta får jag väl förstå och acceptera. Precis som en av mina läkare säger "bara acceptera det och sen stoppa det i bakfickan, det viktiga är bara att man inte glömmer att det ligger där! För rätt som det är kommer det upp igen och då blir man jätteledsen och jättedeppig igen".
När han sa så kunde jag inte sluta tänka: "Men om man har klänning då, hur gör man då? Var stoppar man det då när man inte vill ha det uppe?"
