Anywhere I lay my head

Mamma och Disa kommer hem och är långt inne i en diskusition om tro och religion. Disa har tusen frågor och mamma försöker svara med långa slingriga svar men  för Disa är hon för långsam och blir avbruten med ännu fler frågor.
Disa ifrågasätter och vill inte riktigt tro, inte på nått eller någon. Eller vill hon inte erkänna för oss och för sig själv att hon tror. Mamma tror att gud eller kraften är kärleken och mötet mellan människor.
Det tror inte jag, inte just nu i alla fall. Möjligtvis kan gud vara strävan efter kärlek och möten. Drivkraften som får en att fortsätta kämpa.

Jag tror att alla tror. Man kan välja att tro på gud, allah, ingenting, människans egen kraft eller sig själv. Jag tror att alla har en tro innom sig och att den religionstillhörighet man väljer är den bästa vägen för en själv att hitta sin egna tro och sin egna kraft.

Jag måste nog ha någon sorts trosuppfattningar. Jag behöver en trosbekännelse. När nu saker händer som får mig att tvivla på meningen med livet och det goda i livet. Har jag tvingats hitta svar i mig själv som får mig att igen se det goda i livet och någon sorts anledning att inte bara ge upp nu direkt och slippa allt jobbigt. Att säga upp sig från livet nu och sluta innan det dåliga kommer, bara ha goda minnen från livet. Att fega ur. 

Och min trobekännelse är att alla har olika yttre förutsättningar i sitt liv men från början samma inre förutsättningar att få ett lyckligt liv. Man måste bara hitta det i sig själv. Man måste hitta det lugnet. Jag har hitta lugnet i tilliten. Tilliten till min känsla att jag inte är färdig än och därför inte ska ge upp. Jag vill fan leva länge till.

Det är vad jag tror på just nu. Ni får tro vad ni vill.
Det viktigaste är att ingen vet.