Anywhere I lay my head

Jag är helt tom.
Men vill ändå skriva, jag vill berätta hur jag känner och mår men det går inte.
Jag vill men det går bara inte. Mycket av det jag vill göra går inte,
och det jag har tänkt ut om framtiden går kanske inte heller. vem vet?
 "Det här är den smällen man får ta helt enkelt, men du får ju uppleva så mycket iallafall."
Säger läkarna och ler försiktigt, när dom lite försiktigt svarar på frågan om hur frisk jag kommer bli.
Och sen säger nästa läkare att jag kommer bli frisk och läkaren efter också och sen säger nästa läkare att jag inte kommer bli helt frisk och jag hänger bara inte med alls, och mamma får info från nån och sen har pappa pratat med nån och ibland fattar jag inte alls.
Ibland fattar inte jag ett skit!
Jag tror att jag bara måste vänja mig vid att jag ibland inte fattar ett skit,
men det är svårt att förstå, vänja sig vid och acceptera.
Men även detta får jag väl förstå och acceptera. Precis som en av mina läkare säger "bara acceptera det och sen stoppa det i bakfickan, det viktiga är bara att man inte glömmer att det ligger där! För rätt som det är kommer det upp igen och då blir man jätteledsen och jättedeppig igen".
När han sa så kunde jag inte sluta tänka: "Men om man har klänning då, hur gör man då? Var stoppar man det då när man inte vill ha det uppe?"

Hej alla glada sommarlovs firare! Jag hoppas verkligen att ni har en bra sommar och att ni gör mycket kul saker!

Har varit på sjukhuset idag. Pappa var med och höll mig sällskap. Vi pratade om hur en fågel kan veta var den ska hugga med sin näbb efter maskar i jorden och vad som är skillnaden mellan en frukt och en grönsak. Det bara blev så och det var lättast så.

Mamma och Disa kommer hem och är långt inne i en diskusition om tro och religion. Disa har tusen frågor och mamma försöker svara med långa slingriga svar men  för Disa är hon för långsam och blir avbruten med ännu fler frågor.
Disa ifrågasätter och vill inte riktigt tro, inte på nått eller någon. Eller vill hon inte erkänna för oss och för sig själv att hon tror. Mamma tror att gud eller kraften är kärleken och mötet mellan människor.
Det tror inte jag, inte just nu i alla fall. Möjligtvis kan gud vara strävan efter kärlek och möten. Drivkraften som får en att fortsätta kämpa.

Jag tror att alla tror. Man kan välja att tro på gud, allah, ingenting, människans egen kraft eller sig själv. Jag tror att alla har en tro innom sig och att den religionstillhörighet man väljer är den bästa vägen för en själv att hitta sin egna tro och sin egna kraft.

Jag måste nog ha någon sorts trosuppfattningar. Jag behöver en trosbekännelse. När nu saker händer som får mig att tvivla på meningen med livet och det goda i livet. Har jag tvingats hitta svar i mig själv som får mig att igen se det goda i livet och någon sorts anledning att inte bara ge upp nu direkt och slippa allt jobbigt. Att säga upp sig från livet nu och sluta innan det dåliga kommer, bara ha goda minnen från livet. Att fega ur. 

Och min trobekännelse är att alla har olika yttre förutsättningar i sitt liv men från början samma inre förutsättningar att få ett lyckligt liv. Man måste bara hitta det i sig själv. Man måste hitta det lugnet. Jag har hitta lugnet i tilliten. Tilliten till min känsla att jag inte är färdig än och därför inte ska ge upp. Jag vill fan leva länge till.

Det är vad jag tror på just nu. Ni får tro vad ni vill.
Det viktigaste är att ingen vet.

Jag hör mig själv säga " Jag hade lätt betalat några tusenlappar för att få ligga på ett fräschare sjukhus, Karolinska är så äckligt ibland och så fult! Det skulle va som sjukhuset i Grey's anatomy."

Mamma säger ofta att hon tycker att det är så orättvist att jag har en tumör. Och att det är så fruktansvärt orättvist att just jag ska behöva må så dåligt. Jag måste säga att jag inte alls förstår hur hon tänker. Jag menar det hade ju inte varit med rättvist om det var någon anna som hade en tumör. Jag tycker på något sätt att orättvisa kräver en aktiv handling av någon. Det är bara handlingar som kan vara orättvisa. Det är inte orättvist att tsunamin drabbade thailand väldigt hårt, men det är orättvist att det är så att USA har tillräckligt med resurser för att kunna sätta upp varningsystem längs kusten när Thailand inte har det. I det sammanhanget är orättvist inte det bästa ordet, olyckligt är nog bättre. Det är väldigt olyckligt att tsunamin drabbade Thailand så hårt. Precis som att det är väldigt olyckligt att just jag har en tumör.

Idag är jag fortfarande hemma och är skruttig. Efter frukosten öpnnade jag det stora fönstret i mitt rum på vid gavel, bredde fem digestivekex med cream cheese och satte på P3 poppulär på radion. Innan jag kröp ner i sängen letade jag rätt på några gamla fotoalbum med bilder från när jag och Disa var små. I en av lådorna med alla bilder ligger en anteckningsbok som jag känner igen, som jag har tittat i förut. Det är en dagbok som mamma och pappa skrev till mig och Disa under 1992 och -93. Jag tror jag har läst de förta texterna någon gång tidigare men nu läser jag alla texter. 

Jag stannade hemma från skolan idag och vilade mitt huvud. Pappa var också ledig så jag följde med som smakråd när han köpte julklappströja på NKs rea. Han blev väldigt stilig. Sen gick vi till R.O.O.M och letade inspiration till mitt rum som ska fixas och bli åh så fint.

Så vad gör man nu då?